I mitt nuvarande liv kan jag må hur underbart som helst en dag för att sedan ramla ner till avgrunden den nästa.. Bär på såå mycket skit inom mig som måste bearbetas, så jag går hos en psykolog 1ggn/veckan för att t.e.x prata om bilolyckan & bror min eftersom jag anser att det är mitt fel och jag KAN bara inte släppa den tanken..

 Tänk OM jag inte hade ringt han just den dagen,

tänk OM vi inte hade gått på just DEN festen,

tänk OM jag inte hade gått innan dom satte sig i den förbannade bilen, tänk om......

Såg faktiskt min bror en gång till innan dom åkte i väg, han kom upp till vår far, drack ett glas mjölk och sa "Vi ses imorgon, syrran".. Ja, det gjorde vi men det var tyvärr bara jag som såg honom liggandes i en sjukhussäng full med slangar, sladdar & skit..

Nu fastna jag visst vid min kära bror och kom bort från dagens ämne. Just nu sitter jag och dricker kaffe och det är snart medicindags, klarar inte en dag utan antidepressiva. Har även andra lugnande jag ska ta vid behov, då jag känner att en panikångestattack närmar sig, ibland behöver jag ta dom bara för att kunna gå och handla som normalt folk.. Innan jag fick diagnosen "kraftig ångest & panikångest", så var det min älskade man som fick sköta allt sånt: handla, bankärenden m.m

Idag verkar vara en bra dag (än så länge), annars brukar jag känna det direkt när jag vaknar och då är det knappt någon idé och gå upp ur sängen. Om det vill sig riktigt illa och jag haft flera dåliga dagar på raken, så hamnar jag i en depression som varar ett par dagar, då stänger jag in mig och datorn i sovrummet och maken vet vad det handlar om och låter mig vara ifred..

För er som var med på Skara stadsfest då jag fick flaskan i pannan, det var redan DÅ min ångest och torgskräck börja fast jag fattade inte vad det var, trodde det var nå allvarligt fel på mig när jag helt plötsligt kunde bli svimfärdig, kallsvettig, skakig i en kö på Ica.. Så jag har levt med detta helvete så länge fast det har funnits hjälp att få, dumma jag..

Nu till dom BRA dagarna! Så, ursäkta, jävla underbart att bara ta steget utanför dörren och gå utan att känna att något är på gång, gå in i affärer som normalt folk (men om det är mycket folk så undviker jag), att bara kunna vara JAG, den JAG som jag varit innan all skit börja.. Dom dagarna brukar hålla uppe mig lite när dom sämre kommer igen, och detta är något som händer MINST 1ggn/veckan..

Om det ringer folk och vill boka tider för möten t.e.x, då känner jag mig genast orolig för jag vet juh inte hur jag kommer må just DEN dagen, så det har blivit många avbokningar, kan jag lova!! Men när jag klarat av möten, så mår jag såå bra och är såå stolt över mig själv att jag KLARA av det! Jag vet, det låter helt sjukt men tyvärr är det så med mig.. Jag lever med ett dolt handikapp, "svårt socialt handikapp" som dom kallar det och det har lett till att jag står inskriven på AF med förhinder, då jag inte kan ta ett jobb innan jag blivit "bättre"..

Ibland önskar jag att jag hade ett handikapp som syns, så folk i Ica-kön inte behöver stirra så förbannat på mig om jag råkar få en panikångestattack precis när det är min tur, handen skakar som ett asplöv, som om man vore narkoman och inte fått sitt dagliga heroin, svetten börjar rinna och det flimrar framför ögonen.. Det värsta är om man råkat handla mycket och får stå där o slänga i varorna så fort som möjligt, medans folk fortfarande stirrar, innan man svimmar.. Detta "handikapp" önkar jag inte NÅGON, det är så hemskt så det går inte ens och förklara..

Jaja, nog om mitt gnäll nu.. =) Men som sagt, så ser mina dagar ut på både gott & ont.. Tackar Gud för att jag har min man, han stöttar mig så gott han kan (även han lider av helvetet) och han vet hur han får mig lugn.. Älskar dig!!

Peace out \m/