En sak som tynger mig dagligen är min kära storebror.. Han var med i en allvarlig bilolycka-07 och blev allvarligt hjärnskadad. Han var visst bara minuter från döden, så tack du där uppe som såg över honom!!   Min make var med i samma olycka men klarade sig tack & lov med "bara" en whiplash-skada och naturligtvis livstids ångest. Naturligtvis lider hela familjen av det, jag t.e.x har allvarlig ångest & får ofta panikångestanfall när jag tänker på min bror och andra saker..

  Bror min flögs till Gbg, Sahlgrenska för akuta operationer, låg i respirator och bandage överallt så bara nästippen syntes när vi åkte dit samma dag.. Jag bröt ihop totalt och tror inte jag har hämtat mig än.. Han fördes till KSS till slut när dom kunde koppla från respiratorn och där låg han ett tag och jag trodde juh så klart att han skulle repa sig rätt så fort, tänk så fel man kan ha!

 Nu bor han på ett gruppboende här i Skara, egen lägenhet & UNDERBAR personal!! Hälsar på han så ofta jag orkar men det är fortfarande svårt och se min f.d livsnjutare ligga i en säng eller sitta i sin rullstol.. Visst, han har gjort enorma framsteg under dessa år men det går inte så fort som JAG vill!!! Han har börjat prata mer, säger mitt namn tydligare för varje gång jag är där. =) Han förstår allt man säger till han både på finska och svenska, nickar eller skakar på huvudet som svar, ibland säger han svaren..

Läkarna säger att det finns en viss chans att han kommer bli såpass bra att han kan klara sig själv men att det kommer att dröja många, många år.. Men under kan ske, jag ger aldrig upp hoppet för min bror, läkarna kan inte säga med visshet, så varför skulle han inte kunna bli bättre tidigare..?

Finns många skuldkänslor hos mig angående olyckan, var jag som fick in han till Vara på fest, jag gick tidigare från festen, hade jag inte gjort det så hade han aldrig satt sig i bilen!! Men men, gjort är gjort och det måste jag lära mig att leva med..

Ähum.. Här är jag då, fast jag aldrig skulle hamna här..

(Tack för den, käre Götenebo.. ) =)

Jaha, vad gör jag nu..? Presentera mig eller vara anonym? Äh, here we go!

Nina heter jag, född -74. (Matematiken får ni lösa själva men jag är och förblir 25år..) 7 barn, 4 katter & en underbar make, utan han hade jag inte suttit här idag! Vi har varit med om det mesta tillsammans, på både gott och ont.. Blir mer inlägg om det senare, skulle jag tro.

  Bor i Skara sen drygt 1år, uppvuxen i Götene da Metropol... Eller inte.. =)

Helfinne är jag, född i Gbg, maken är dessvärre bara halvfabrikat. Jeje, det får räcka som presentation, tycker jag.. Är inte så väldigt intressant person  

Idag kretsar tankarna (som vanligt) kring min äldsta son som fyller 20 i augusti. För tillfället sitter han i fängelse för en massa dumma påhitt och han muckar i juni.. Snäll & go kille som tyvärr hamnat i fel sällskap, ja jag vet, låter som en ursäkt men i detta fallet är det så.. Längtar nå fruktansvärt till den 29e, då han har permis 48tim och får sova hemma!! Han hade en kortis på 12tim den 6e och med restiden inräknad, så hann han inte vara här så länge precis..

 Min näst äldsta fyllde 18år i lördags, och stoltare kille fick man allt leta efter! Hehe På kvällen hade han fest hos sin pappa som mildt sagt gick väldigt livligt till, resultera bl.a att sonen fick en spricka i höftbenet.. Men roligt hade han haft och det är huvudsaken.. =)

 Tror jag ger mig för denna gången, vill juh inte att ni 2st ska tröttna på mig med en gång!! Haha Skämt å sido, finns en del som ska göras idag så ha en fin dag ni, iaf du Götenebon.. Hehe

Peace out.. \m/