Jaha, då var det klart för denna gången, SM-Guld till FBK.. Surt, surt, surt.. Det enda laget, MITT lag, åkte juh tyvärr ut så det vart inget för Frölunda i år.. Men men..

Vet en som är glad iallafall, min son, 18-åringen. Han riskera sin helg hos mig genom att fira SM-guldet & han blåste juh naturligtvis possitivt på alkomätaren. Han sitter för tillfället på ett "utslussningshem", satt på Margaretelund förut för, enligt mig, ett mildt brott som han inte ens förtjäna att bli satt på ett behandlingshem för.. Men det är juh bara min åsikt, socialen tyckte väl att hela världen gick under när han slog sönder någon husvagnsfönster.. Försvarar inte min son på något vis, men att bli satt på ett behandlingshem för en sån sak, vadå liksom..?? Hade det inte räckt med böter och betala fönstrerna han hade sönder..?

 Chattade med sonen nyss & han tyckte det va helt klart värt det, festandet.. Jaja, sonen, passa på & njut, för nästa år kommer Frölunda tillbaks!! =)

  Om jag inte minns helt fel, så är detta kortet taget på han innan han åkte till Karlstad för & kolla på hockey för ca: 2 veckor sedan, men jag är juh gammal så minnet kan svika.. =)

Peace out! \m/

I mitt nuvarande liv kan jag må hur underbart som helst en dag för att sedan ramla ner till avgrunden den nästa.. Bär på såå mycket skit inom mig som måste bearbetas, så jag går hos en psykolog 1ggn/veckan för att t.e.x prata om bilolyckan & bror min eftersom jag anser att det är mitt fel och jag KAN bara inte släppa den tanken..

 Tänk OM jag inte hade ringt han just den dagen,

tänk OM vi inte hade gått på just DEN festen,

tänk OM jag inte hade gått innan dom satte sig i den förbannade bilen, tänk om......

Såg faktiskt min bror en gång till innan dom åkte i väg, han kom upp till vår far, drack ett glas mjölk och sa "Vi ses imorgon, syrran".. Ja, det gjorde vi men det var tyvärr bara jag som såg honom liggandes i en sjukhussäng full med slangar, sladdar & skit..

Nu fastna jag visst vid min kära bror och kom bort från dagens ämne. Just nu sitter jag och dricker kaffe och det är snart medicindags, klarar inte en dag utan antidepressiva. Har även andra lugnande jag ska ta vid behov, då jag känner att en panikångestattack närmar sig, ibland behöver jag ta dom bara för att kunna gå och handla som normalt folk.. Innan jag fick diagnosen "kraftig ångest & panikångest", så var det min älskade man som fick sköta allt sånt: handla, bankärenden m.m

Idag verkar vara en bra dag (än så länge), annars brukar jag känna det direkt när jag vaknar och då är det knappt någon idé och gå upp ur sängen. Om det vill sig riktigt illa och jag haft flera dåliga dagar på raken, så hamnar jag i en depression som varar ett par dagar, då stänger jag in mig och datorn i sovrummet och maken vet vad det handlar om och låter mig vara ifred..

För er som var med på Skara stadsfest då jag fick flaskan i pannan, det var redan DÅ min ångest och torgskräck börja fast jag fattade inte vad det var, trodde det var nå allvarligt fel på mig när jag helt plötsligt kunde bli svimfärdig, kallsvettig, skakig i en kö på Ica.. Så jag har levt med detta helvete så länge fast det har funnits hjälp att få, dumma jag..

Nu till dom BRA dagarna! Så, ursäkta, jävla underbart att bara ta steget utanför dörren och gå utan att känna att något är på gång, gå in i affärer som normalt folk (men om det är mycket folk så undviker jag), att bara kunna vara JAG, den JAG som jag varit innan all skit börja.. Dom dagarna brukar hålla uppe mig lite när dom sämre kommer igen, och detta är något som händer MINST 1ggn/veckan..

Om det ringer folk och vill boka tider för möten t.e.x, då känner jag mig genast orolig för jag vet juh inte hur jag kommer må just DEN dagen, så det har blivit många avbokningar, kan jag lova!! Men när jag klarat av möten, så mår jag såå bra och är såå stolt över mig själv att jag KLARA av det! Jag vet, det låter helt sjukt men tyvärr är det så med mig.. Jag lever med ett dolt handikapp, "svårt socialt handikapp" som dom kallar det och det har lett till att jag står inskriven på AF med förhinder, då jag inte kan ta ett jobb innan jag blivit "bättre"..

Ibland önskar jag att jag hade ett handikapp som syns, så folk i Ica-kön inte behöver stirra så förbannat på mig om jag råkar få en panikångestattack precis när det är min tur, handen skakar som ett asplöv, som om man vore narkoman och inte fått sitt dagliga heroin, svetten börjar rinna och det flimrar framför ögonen.. Det värsta är om man råkat handla mycket och får stå där o slänga i varorna så fort som möjligt, medans folk fortfarande stirrar, innan man svimmar.. Detta "handikapp" önkar jag inte NÅGON, det är så hemskt så det går inte ens och förklara..

Jaja, nog om mitt gnäll nu.. =) Men som sagt, så ser mina dagar ut på både gott & ont.. Tackar Gud för att jag har min man, han stöttar mig så gott han kan (även han lider av helvetet) och han vet hur han får mig lugn.. Älskar dig!!

Peace out \m/

  En sak som tynger mig dagligen är min kära storebror.. Han var med i en allvarlig bilolycka-07 och blev allvarligt hjärnskadad. Han var visst bara minuter från döden, så tack du där uppe som såg över honom!!   Min make var med i samma olycka men klarade sig tack & lov med "bara" en whiplash-skada och naturligtvis livstids ångest. Naturligtvis lider hela familjen av det, jag t.e.x har allvarlig ångest & får ofta panikångestanfall när jag tänker på min bror och andra saker..

  Bror min flögs till Gbg, Sahlgrenska för akuta operationer, låg i respirator och bandage överallt så bara nästippen syntes när vi åkte dit samma dag.. Jag bröt ihop totalt och tror inte jag har hämtat mig än.. Han fördes till KSS till slut när dom kunde koppla från respiratorn och där låg han ett tag och jag trodde juh så klart att han skulle repa sig rätt så fort, tänk så fel man kan ha!

 Nu bor han på ett gruppboende här i Skara, egen lägenhet & UNDERBAR personal!! Hälsar på han så ofta jag orkar men det är fortfarande svårt och se min f.d livsnjutare ligga i en säng eller sitta i sin rullstol.. Visst, han har gjort enorma framsteg under dessa år men det går inte så fort som JAG vill!!! Han har börjat prata mer, säger mitt namn tydligare för varje gång jag är där. =) Han förstår allt man säger till han både på finska och svenska, nickar eller skakar på huvudet som svar, ibland säger han svaren..

Läkarna säger att det finns en viss chans att han kommer bli såpass bra att han kan klara sig själv men att det kommer att dröja många, många år.. Men under kan ske, jag ger aldrig upp hoppet för min bror, läkarna kan inte säga med visshet, så varför skulle han inte kunna bli bättre tidigare..?

Finns många skuldkänslor hos mig angående olyckan, var jag som fick in han till Vara på fest, jag gick tidigare från festen, hade jag inte gjort det så hade han aldrig satt sig i bilen!! Men men, gjort är gjort och det måste jag lära mig att leva med..

Ähum.. Här är jag då, fast jag aldrig skulle hamna här..

(Tack för den, käre Götenebo.. ) =)

Jaha, vad gör jag nu..? Presentera mig eller vara anonym? Äh, here we go!

Nina heter jag, född -74. (Matematiken får ni lösa själva men jag är och förblir 25år..) 7 barn, 4 katter & en underbar make, utan han hade jag inte suttit här idag! Vi har varit med om det mesta tillsammans, på både gott och ont.. Blir mer inlägg om det senare, skulle jag tro.

  Bor i Skara sen drygt 1år, uppvuxen i Götene da Metropol... Eller inte.. =)

Helfinne är jag, född i Gbg, maken är dessvärre bara halvfabrikat. Jeje, det får räcka som presentation, tycker jag.. Är inte så väldigt intressant person  

Idag kretsar tankarna (som vanligt) kring min äldsta son som fyller 20 i augusti. För tillfället sitter han i fängelse för en massa dumma påhitt och han muckar i juni.. Snäll & go kille som tyvärr hamnat i fel sällskap, ja jag vet, låter som en ursäkt men i detta fallet är det så.. Längtar nå fruktansvärt till den 29e, då han har permis 48tim och får sova hemma!! Han hade en kortis på 12tim den 6e och med restiden inräknad, så hann han inte vara här så länge precis..

 Min näst äldsta fyllde 18år i lördags, och stoltare kille fick man allt leta efter! Hehe På kvällen hade han fest hos sin pappa som mildt sagt gick väldigt livligt till, resultera bl.a att sonen fick en spricka i höftbenet.. Men roligt hade han haft och det är huvudsaken.. =)

 Tror jag ger mig för denna gången, vill juh inte att ni 2st ska tröttna på mig med en gång!! Haha Skämt å sido, finns en del som ska göras idag så ha en fin dag ni, iaf du Götenebon.. Hehe

Peace out.. \m/